Skylt med hopp
Lyssna

Nyhet / Publicerad 13 november 2026

Berätta våra berättelser

I slutet av oktober reste biskop Ulrica på solidaritetsresa till den Evangelisk-lutherska kyrkan i Jordanien och det heliga landet (ELCJHL) på uppdrag av biskopsmötet. Ta del av hennes reseskildring här.

Jag togs emot med värme, generositet och respekt. Jag fick lyssna, dela måltider, möta människor och ta del av deras liv. Jag insåg hur lätt det är att vara bekväm. Att känna solidaritet på avstånd. Att engagera sig utan att det egentligen behöver kosta något avsevärt.Men solidariteten kan inte leva i tanken. Den blir verklig först i det konkreta. I mötet, i handlingen, i det som faktiskt avkrävs mig som människa. Också när det kostar och utmanar.

Jag reste hem med löftet att berätta. Inte bara om våldet och ockupationen eller hur svårt det dagliga livet på Västbanken är. Utan också om maten, dansen, oliverna vi plockade, motståndet mot våldet och terrorn och hoppet om freden som alla längtar efter. Om anständigheten som vi måste hjälpas åt med. Om människors värdighet och vår gemensamma skyldighet att värna den. Om hur solidaritet betyder och inkluderar alla, eller ingen.

Berätta våra berättelser

”Tell the stories.” - berätta berättelserna. Det var uppmaningen jag fick under en lunch i Ramallah när jag frågade biskop Imad Haddad och den tidigare borgmästaren Issa Kassis vad de ville att jag skulle ta med mig hem. Berätta om det du har sett och hört, svarade de. Berätta om kriget, våldet övergreppen och ockupationen. Men berätta också om vardagen, maten, sångerna, dansen och glädjen. Berätta om hela oss.
Orden har följt mig sedan dess.

På Biskopsmötets initiativ reste jag till Jerusalem, Ramallah, Betlehem och Beit Jala för att möta våra kristna trossyskon i den Evangelisk-lutherska kyrkan i Jordanien och det heliga landet (ELCJHL). Solidaritetsresan är ett uttryck för Svenska kyrkans relation till ELCJHL – en relation som behöver vårdas och fördjupas, inte minst i en tid då många kristna lever under mycket svåra omständigheter.

Tillsammans med Svenska teologiska institutet (STI) mötte jag kyrkoledare, lärare, en diakon, fredsarbetare, teologer, rabbiner, nunnor, kvinnor, män, barn och familjer. Vi besökte bland annat verksamheter som är partners till ACT Svenska kyrkan: Dar al-Kalima University, LWF Vocational Training Center, Rossing Center och Rabbis for Human Rights. På olika sätt arbetar de för utbildning, mänsklig värdighet, dialog och möjligheten att forma en framtid.

Jag reste dit för att lyssna. Jag reste hem med ett ansvar att berätta.

Att vara kristen i en utsatt situation

Kristna palestinier är en självklar del av det palestinska samhället. Genom generationer har de bidragit till dess historia, kultur och samhällsliv. Deras möjligheter att leva kvar i det land där deras familjer har sina rötter begränsas alltmer. Ockupation, inskränkt rörelsefrihet, ekonomisk osäkerhet och en växande oro för framtiden gör att många överväger eller väljer att lämna. Den minskade pilgrumsturismen har också fördjupat den ekonomiska krisen. När pilgrimerna uteblir försvinner människors inkomster, företag tvingas stänga och familjers försörjning hotas.

I detta läge spelar kyrkorna en avgörande roll. De är inte bara platser för gudstjänst, utan också centrum för utbildning, sjukvård, diakoni, socialt stöd och gemenskap. Genom skolor, förskolor och omfattande sociala verksamheter bidrar de till hela samhällets välfärd. Att värna relationen till dessa kyrkor är därför också att stå upp för människor och samhällen långt utanför de egna församlingarna.

På söndagen deltog vi i gudstjänsten i den lutherska kyrkan i Ramallah. Elva ungdomar konfirmerades. Orgel, violin, luta och gitarr fyllde kyrkorummet med musik. Jag fick läsa evangeliet, dela ut nattvarden och framföra en hälsning från Svenska kyrkan. Det var en stark upplevelse. Mitt i berättelserna om våld, oro och utsatthet fanns en levande församling, unga människor som tog emot konfirmationens löften och en gudstjänst fylld av musik och glädje. Tron var inte en flykt från verkligheten, utan en del av människors sätt att leva i den.

Olivträden som berättar om tillhörighet

I Betlehem besökte vi Sumud House och mötte kvinnor som berättade om livet i flyktingläger, familjer som skilts åt och oron för att unga människor ska tvingas lämna området. Men berättelserna handlade också om gemenskap, motståndskraft och betydelsen av att stötta varandra.

Ett motiv återkom: olivträden. De är mer än en källa till försörjning. De bär familjernas historia. Många träd har gått i arv från generation till generation och förkroppsligar banden till marken, familjen och platsen.

Vi fick höra om palestinska markägare som tvingats ta bort sina egna olivträd efter krav från israeliska myndigheter, och om familjer som riskerat stora kostnader om de inte själva utfört arbetet. När olivträd förstörs handlar det därför om långt mer än ekonomisk förlust. Det handlar om identitet, tillhörighet och möjligheten att föra ett arv vidare.

Ordet sumud betyder uthållighet eller ståndaktighet. Under resan mötte vi många uttryck för denna uthållighet. Men människor ska inte behöva vara hjältar för att få leva ett värdigt liv. Uthållighet kan hjälpa människor att fortsätta, men den kan aldrig ersätta rättvisa.

 

Utbildning som hopp

På Dar al-Kalima University i Betlehem mötte vi pastorn och teologen Mitri Raheb, universitetets grundare och president. Han berättade om universitetets arbete med att ge unga människor redskap att forma sin framtid genom konst, kultur och kreativa utbildningar.

Samma dag låg universitetsområdet märkligt öde. Efter dådet i Hebron hade checkpoints stängts och många studenter och lärare kunde inte ta sig till undervisningen. En påminnelse om hur snabbt människors vardag och framtidsplaner kan slås sönder av beslut och händelser som de själva inte råder över.

På Good Shepherd School i Beit Jala mötte vi rektor Ruba Abu Rdeina. Hon beskrev hur år av oro påverkar människor: ”I have reached a place where I am numb.” Jag har nått en punkt där jag inte längre känner något. Samtidigt berättade hon om kraften i mötet med eleverna och om varför hon fortsätter. När barnen sjöng för oss blev deras livsglädje påtaglig. På en vägg stod orden: ”Small hands change the world.” Små händer förändrar världen. Orden rymmer både hopp och ansvar. Det som för vuxenvärlden ofta beskrivs i politiska och militära termer blir för barnen en fråga om livet självt – om trygghet, skolgång, familjens säkerhet och möjligheten att växa upp med framtidstro. Deras rätt till en trygg barndom, utbildning och en framtid får aldrig göras beroende av när en politisk lösning kommer till stånd. Den måste värnas här och nu.

Vid Diaconal Centre i Betlehem mötte vi diakon Rana Zeidan och fick ta del av kyrkans stöd till människor i utsatthet. Genom sjukvård, mediciner, matkuponger, hjälp med skolavgifter och samtalsstöd får familjer hjälp att klara vardagen. När arbetslösheten och den ekonomiska utsattheten växer blir detta arbete livsviktigt.

På LWF Vocational Training Center fick vi se hur unga palestinier får yrkesutbildning inom bland annat teknik, hantverk, fordonsmekanik och design. Utbildningen ger konkreta möjligheter till arbete och egen försörjning och är ett viktigt bidrag till ungas möjligheter att forma sin framtid i ett samhälle där de ekonomiska och politiska förutsättningarna är mycket svåra.

Att vägra hatet

Ett av resans mest drabbande besök var hos familjen Nassar på Tent of Nations. Familjen har ägt sin mark sedan 1916 och har under lång tid kämpat för att få sina rättigheter erkända och skydda sin mark. Trots upprepade motgångar återkom de till ett tydligt budskap om icke-våld:”We refuse to be victims. We refuse to hate. We act on our faith. We believe in justice.” Vi vägrar vara offer. Vi vägrar hata. Vi handlar utifrån vår tro. Vi tror på rättvisa.

Deras ord gjorde starkt intryck på mig. Det handlar om en hållning som vägrar både uppgivenhet och hat, och som håller fast vid tron på rättvisa och mänsklig värdighet även när omständigheterna talar emot det.

Det är en stark kristen vittnesbördshandling och en påminnelse om att icke-våld inte betyder passivitet. Att vägra hata är inte att acceptera orättvisor. Det är att vägra låta hatet bestämma vem man själv blir.

Att förstå vardagen

Det är svårt att förstå människors berättelser utan att också förstå de villkor under vilka de lever. Vi reste inte till Gaza, men Gaza var närvarande i varje möte. Många av dem vi mötte bar på oro, sorg och erfarenheter som på olika sätt var förbundna med det som pågår där.

Samtidigt levs livet på Västbanken och i östra Jerusalem under nära sammanlänkade omständigheter. Palestinier lever under israelisk ockupation. Rörelsefriheten begränsas av checkpoints och restriktioner. Bosättningarna på ockuperad mark fortsätter att expandera, och utrymmet att forma liv krymper.

Under resan hörde vi berättelser om övervakning, markkonflikter, begränsad tillgång till vatten, nattliga gripanden och familjer som tvingas anpassa hela sin vardag efter beslut de själva inte kan påverka. Ockupationen är inte bara en politisk verklighet. Den finns i vardagens små och stora val, i resvägen till arbetet, i möjligheten att besöka familjen och i frågan om var man kan bygga sin framtid.

Issa Kassis beskrev detta med ord som stannat kvar hos mig: ”Occupation is not only the tank and the soldier. It doesn't only restrict your movement, but also your thoughts, plans, aspirations and your vision.” Ockupationen begränsar inte bara människors rörelsefrihet. Den begränsar också utrymmet att tänka, planera, drömma och föreställa sig en framtid.

Senare återkom han till hur människors handlingsutrymme har krympt. De politiska processerna står stilla, framtidsutsikterna ter sig allt mörkare och möjligheterna att påverka utvecklingen upplevs som mycket små. ”The only thing we can do now is resist by simply existing on the land.” Det som återstår nu är att göra motstånd genom att helt enkelt finnas kvar. Orden uttryckte varken triumf eller optimism. Snarare fångade de erfarenheten av att så mycket annat har tagits ifrån människor att själva närvaron återstår som en grundläggande form av motstånd. Att stanna kvar, leva sitt liv, ta hand om sin familj och hålla fast vid sin tillhörighet till platsen blir ett sätt att vägra ge upp.

Dialog som bygger på sanning

Under resan mötte vi också människor som arbetar för dialog och försoning över religiösa och kulturella gränser, bland annat genom Rossing Center och Rabbis for Human Rights.

Deras arbete påminde oss om att fred kräver möten, lyssnande och mod att se den andre som människa. Men dialog får aldrig innebära att skillnader i makt, ansvar och livsvillkor suddas ut. Fred och försoning kan inte byggas genom att se förbi orättvisorna eller genom att kräva att människor ska lägga sina erfarenheter åt sidan. Fred och försoning måste vila på sanning, erkännande, ansvarstagande och en vilja till förändring.

Som kristna möter vi dessa berättelser i ljuset av evangeliet. Gud överger inte den utsatta människan. Gud överger inte någon människa. Därför kan kyrkan aldrig nöja sig med att peka ut fiender. Vårt uppdrag är att värna sanningen, försvara människovärdet och hålla hoppet om försoning levande.

Det är en svår balans, men en nödvändig sådan: att tala tydligt om orättvisor och övergrepp utan att ge upp tron på varje människas värde. Att söka fred utan att förväxla fred med tystnad. Att hoppas på försoning utan att göra avkall på rättvisan.

"Berätta våra berättelser"

När jag ser tillbaka på resan är det inte en enda bild som stannar kvar, utan många: ungdomarna som konfirmerades i Ramallah, kvinnorna i Betlehem som berättade om sina liv, olivträden som bär generationers historia, barnen som sjöng i Beit Jala och familjen Nassar som vägrar låta hatet få sista ordet.

Och så orden från Ramallah:
”Tell the stories.”
Berätta om svårigheterna, men också om människorna. Berätta om ockupationen och våldet, men också om vardagen, maten, sångerna, dansen och glädjen. Berätta om dem som fortsätter att bygga skolor, vårda människor, försvara mänskliga rättigheter och skapa rum för möten och dialog.
Berätta om hela oss.

För mig innebär uppmaningen också ett ansvar för Svenska kyrkan. Vi behöver fortsätta lyssna, vårda våra relationer och stå nära våra kristna trossyskon. Vi behöver göra deras röster hörda, synliggöra deras livsvillkor och stå upp för människors rätt att leva i frihet, trygghet och värdighet.

Jag reste för att lyssna och visa att våra trossyskon inte är bortglömda. Jag kom hem med en uppmaning: Berätta våra berättelser. Det gör jag nu.