I utställningen möts tretton texter av Madeleine Nordell och fotografiska tolkningar av Royne Mercurio. Allhelgonakapellet på Centrala griftegårdarna (den rosa byggnaden som syns från Malmslättsvägen) har genom åren rymt flera olika utställningar och inför allhelgona, då många människor söker sig till kyrkogårdarna, var det dags för något nytt – den här gången med sorgen i centrum.
– Det är en tid då väldigt många kommer hit. Man besöker en grav, tänder ljus och kanske går in i kyrkan eller lyssnar på musik. Sorgen och saknaden finns väldigt nära under de här dagarna, säger Madeleine.
Tretton röster om sorg
Madeleine har varit präst sedan 2009 och har genom åren mött många människor i sorg, inte minst vid begravningar och i sorgegrupper. Men texterna i utställningen berättar inte verkliga personers historier. I stället har hon skapat fiktiva röster och situationer utifrån erfarenheter som många kan känna igen.
– Jag ville gå in i olika röster och olika sorters sorg. Den är djupt personlig, men samtidigt finns det så mycket som är gemensamt. Det kan vara en tröst att känna igen sig och förstå att man inte är ensam.
Berättelserna handlar bland annat om att förlora en förälder, en morfar eller någon genom suicid. Men också om komplicerade relationer och om känslor som inte alltid passar in i bilden av hur man förväntas sörja.
– Sorgen kan gå fram och tillbaka och vara huller om buller. Det finns ingen manual, och det tycker jag faktiskt kan vara befriande, säger Madeleine.
När text blir bild
Madeleine skrev texterna först, utan att utgå från några färdiga bilder. Därefter fick Royne läsa berättelserna och hitta ett eget fotografiskt uttryck för var och en av dem.
– Madeleines texter innehåller så mycket. Ibland kan en enda mening skapa en väldigt tydlig bild hos mig. Det har varit jättespännande att försöka förverkliga den känslan fotografiskt.
Därför syns inte heller tydliga ansikten i bilderna.
– Utställningen handlar om sorgens ansikten, men egentligen har sorgen inget särskilt ansikte. Den visar sig på olika sätt. Utan tydliga ansikten i fotografierna tror jag också att det blir lättare för den som tittar att själv kliva in i berättelsen.
Några av texterna har träffat Royne extra nära. Han har själv förlorat sin pappa och känner igen de motstridiga känslor som kan följa med sorgen – inte minst skulden över att livet trots allt fortsätter.
– Man kan känna skam över att skratta och ha roligt när man tror att andra tycker att man borde sörja hela tiden. Men skrattet är också viktigt i sorgen. Man ska inte behöva ha dåligt samvete för det.
Sorgen hör ihop med livet
Både Madeleine och Royne återkommer till att sorg inte är något som behöver botas eller gömmas undan.
– Sorgen är ingen sjukdom. Den finns för att någon eller något har varit viktigt för oss. Vi bär en förlust med oss, men sorgen hjälper oss också att leva vidare med den, säger Madeleine.
Här ser Madeleine också en viktig roll för kyrkan, inte minst vid begravningar och i mötet med människor i sorg.
– Vi står inför något som ingen av oss har kontroll över. Då behöver vi varandra. I den kristna tron finns också hoppet om att döden inte får det sista ordet. Inte om någon av oss.
Förhoppningen är att utställningen ska fortsätta leva även efter att besökaren lämnat kapellet.
– Titta gärna på den tillsammans med någon, säger Royne. Den kan väcka saker som man varit med om, men också tankar om det som ligger framför oss. Kanske kan den bli en möjlighet att faktiskt prata om döden.
Och därmed också om livet.
– För mig handlar samtalet om döden väldigt mycket om livet, säger Madeleine. Om vad som är viktigt, hur skört livet är och vilka människor som betyder något för oss. ■
Utställningen Sorgens ansikten finns att se i Allhelgonakapellet på de Centrala griftegårdarna från allhelgonahelgen och framåt.